MARIE ARNBERG – med sina barn Hanna, 14 i år och minstingen, dottern Michelle som blir två år den 22 juni. Hanna är för övrigt en av Dalarnas mest talangfulla flickor i sin ålder. Så namnet Arnberg lär vi nog få höra talas om även efter Maries karriär och vem vet vad Michelle kan hitta på i framtiden.
– Foto: Tommy Erlandsson.

Ornäs stora bollprofil Marie Arnberg, 43 (fyller 44 på
nyårsafton), är en av svensk damfotbolls Grand Old
Ladies. Hon har hållit sig i form i alla år, förutom en lång skadeperiod på hela åtta år. Åtta oerhört tunga år. Marie inledde sin fotbollskarriär som 11-åring (redan då i damlag!) och håller på än idag. Men det var nära att allt tog slut för drygt 20 år sedan då hon råkade ut för en elakartat knäskada. Det såg illa ut och Marie trodde själv att det roliga var slut. Men så kom hon igen på ett storstilat sätt i Älvsjö där hon också under ledning av kunniga tränaren Lennart ”Ljunkan” Ljungqvist vann Svenska Cupen på Ryavallen i Borås 1992. En höjdpunkt i hennes oerhört intressanta fotbollskarriär.
– Det var mycket ”Ljunkans” sätt att agera efter min svåra skada som gjorde att min karriär tog ordentlig fart i Stockholm, säger Marie, som bland mycket annat hunnit med att studera i två år (1980/81, 1981/82) på Bosön, Lidingö.

För er som inte vet vem Lennart ”Ljunkan” Ljungqvist är så kan vi berätta att han är en oerhört kunnig och populär fotbollstränare i Stockholm som hade sin höjdpunkt som fotbollstränare i Älvsjö AIK strax innan den klubben började sin framgångsrika era åren 1995-99 med fem raka SM-guld, vilket är rekord inom svensk fotboll.
– ”Ljunkan” sa till mig, att det får ta den tid det tar, Marie. Du ska inte känna någon brådska, utan du kommer tillbaka när du känner dig hel och fit for fight igen. Han stressade inte fram någon snabb comeback, vilket annars är vanligt bland tränare på elitnivå. Han är än idag den tränare som betytt mest för mig, berömmer Marie Arnberg.

"Ljunkan" är rak och ärlig
”Ljunkan” är enligt undertecknad som haft förmånen att både träffa och intervjua honom vid ett flertal tillfällen en rak och oerhört ärlig fotbollstränare som verkligen säger vad han tycker. I vissa lägen kan han till och med vara för frispråkig. Men det är hans ledarskap som i mångt och mycket saknas i dagens elitfotboll på damsidan där det i många lägen råder en alltför snäll jargong bland tränarna. Få står upp och säger ”idag spelade vi dåligt”. I alla fall inte utåt sett. Det är stor skillnad mot herrsidan där man är betydligt rakare. Spelar man dåligt så måste man också tåla det, så är det bara.
Namnet Arnberg är för övrigt lite av en klassiker inom svensk fotboll, åtminstone i Dalarna. Pappa Hans var en aktad spelare på sin tid, liksom Maries två äldre bröder Christer och Göran i Brage. Göran räknas idag tillsammans med spelare som Thomas Nilsson, Roger Hansson och målvakten Bernt Ljung till Brages bästa spelare genom tiderna, samt inte att förglömma i det sammanhanget Roffe Zetterlund som tilldelades Guldbollen 1980. Maries dotter Hanna är en kommande storstjärna. Hon är en oerhört lovande snart 14-åring i grannklubben Forssa BK.

11 år och A-lagsspel!
Marie Arnberg inledde sin bana med att spela i Brages damlag redan som 11-åring. Spelade ni då i högsta serien?
– Oj du, nu talar vi stenåldern inom damfotbollen, skämtar Marie. På den tiden, 1972, fanns ingen seriepyramid på damsidan. Vi spelade i någon form av serie, minns jag. Vår målvakt Inga hade på den tiden på sig en plastpåse på huvudet när det regnade. Det var härliga tider på sitt sätt.
Sedan spelade Marie för Brage fram till 1981 då den olycksaliga och svåra korsbandsskadan inträffade alldeles i början av vårsäsongen. Dessförinnan hade hon även hunnit debutera i A-landslaget. Först mot England den 17 september 1980 i Leicester. En match som slutade 1-1 efter mål av Birgitta Söderström. Landskamp nr 2 kom året senare, 25 april i Zweeloo mot Holland, förlust 1-2. Svensk målskytt den gången Pia Sundhage.
– Dagen efter landskampen mot Holland i match mot Hammarby på Kanalplan i Stockholm blev jag skadad. Det kändes enormt tungt givetvis. När man fått debutera i landslaget under nuvarande förbundskaptenen Marika Domanski Lyfors man, Ulf Lyfors. Han trodde verkligen på mig, så skadan kom ytterst olägligt.
– Annars var det fantastiskt att få debutera i landslaget och få spelare tillsammans med väldigt duktiga spelare såsom Anette Börjesson, som även var väldigt duktig i badminton, Pia Sundhage och Ann Jansson. Minns att jag var avundsjuk på Anns stora lår. Sedan sköt hon ju också som en häst sparkar!
Du trodde efter skadan att fotbollen var ett minne blott?
– Ja, det trodde jag absolut. Det dröjde också länge innan jag opererade mig dessutom.

Kompisen övertalade
Men någon slut på karriären blev det som tur var inte. Det var en kompis som fick Marie att börja spela fotboll igen. Kompisens namn: Ann-Louise Ebberstein.
– Jag bodde i Älvsjö, Stockholm, på den tiden. Vi är nu fram vid 1989. Älvsjö hade precis då värvat Ann-Louise som kände sig lite ensam och sa till mig ”nu får du följa med så att jag inte känner mig så ensam”. Älvsjö-ledningen hade inte en aning om mig vem jag var. Det enda som var känt i fotbollssammanhang var nog mitt efternamn. Innan comebacken hade jag heller inte kört någon rehabträning, men tränaren Lennart Ljungqvist trodde på mig, vilket gav mig ökat självförtroende och efter ett par månader var jag tillbaka i någorlunda form.
Hur var det att göra comeback?
– Jätteroligt, säger Marie som talar mjukt och lugnt på härlig daladialekt. Men damfotbollen hade utvecklats enormt på de åtta år jag varit borta. Överflyttningar, teknik, tempot och organisationen på planen var åtskilligt bättre. Jag blev överraskad hur mycket bättre damfotbollen var 1989 än bara åtta år tidigare. Jag blev placerad som innermittfältare och tog en ordinarie plats direkt. Vi kom det året tvåa i div. I Norra. Året senare blev det en fjärdeplats för att 1992 vinna div. I och ta steget upp i allsvenskan. Sedan kryddade jag Älvsjö-karriären med att vinna Svenska Cupen 1992 mot Gideonsberg på Ryavallen i Borås med 2-1 i en match som direktsändes i TV.
Året senare tog Gideonsberg revansch genom att besegra Älvsjö i cupfinalen med 4-1 på Ryavallen, men då hade Marie redan flyttat tillbaka till Borlänge för att spela i Brage som hade bytt namn till Borlänge FK. BFK höll dock bara i några år innan man lade ner föreningen efter en del schismer och stridigheter inom klubben.

Har inte tid att bli gammal!
Hur länge spelade du i Borlänge FK?
– Oj, det är jättesvårt att minnas tillbaka år för år. Det gör man när man blir gammal och det har jag inte tid att bli! Jag måste rådfråga min man Hasse och kompis Örjan. Vänta lite. Jo, så här var det har vi kommit fram till: 1994 till 1997 spelade jag i BFK, 1998-00 i Ornäs, 2001-03 i Kvarnsvedens IK och från 2004 fram till idag Ornäs BK.
– 1997 tränade jag för övrigt under min bror Christer. Idag tränar min andra bror Göran mig!
Eftersom Marie inte har tid att bli gammal så är hon nog heller inte inne på sista versen som aktiv spelare. ”Gammtackan” Marie Arnberg, som de två nya amerikanskorna i årets Ornäs lag lärde sig som första svenska ord efter ett internt skämt från tränaren Bosse Ericson håller nog i några år än.
Om vi hoppar framåt i handlingen till årets säsong så säger Marie följande:
– Tror på en topplacering. Inte att vi ska vinna serien, så bra är vi nog inte. Men vi kommer nog att tillhöra toppen. De nya amerikanskrona, Kristy Peich och Karen Sullivan har smält perfekt in i gruppen. Det är två ödmjuka och jättegoa och glada tjejer. Inte stöddiga på något sätt. Snarare lite ovanligt blyga för att vara amerikanskor. De kommer att stärka laget, helt klart. Sedan tror jag mycket även på oss övriga i Ornäs den här säsongen.
Finns det några fler profiler än Kristy och Karen att lyfta fram?
– Vi har ytterligare ett mycket starkt nyförvärv i Marie Sallander, mittback och yttermittfältare från Hedesunda. Två utmärkt mittbackar i Malin Ericsson och Malin Sundman. På mittfältet tror jag extra mycket på innern Karin Lissell.

Om USA-tjejerna
Vad finns att säga om Kristy och Karen?
– Mycket. Nu har de inte varit med så länge hos oss. Kristy är en innermittfältare med väldigt fin blick för spelet och utmärkt framspelare. Karen är en anfallare och utmärkt playmaker med ett bra skott.
Vad finns att säga om 2004?
– Vi blev ifjol sexa i Norrettan. En ganska bra placering med tanke på förutsättningarna. Vi fick en del nya spelare från Fotbollklassen på Maserskolan där Göran Arnberg och Björn Juhlin är instruktörer. Året innan hade vi klarat oss kvar med en poäng mer än laget som åkte ur, Team Hudik. Från 2003 till 2004 tyckte jag nog att hela laget lyfte sig.
När vi ber Marie Arnberg tippa topptre i Norrettan så blir svaret att Umeå Södra vinner och går upp i allsvenskan, tvåa blir Bälinge trots förlusten av bl a Josefine Öqvist på tredje plats hamnar Ornäs BK.
Man kan skriva spaltkilometer om damfot-bollens utveckling, men om vi ber dig om ett kort svar på den frågan, vad säger du då?
– Den har som sagt utvecklats enormt mycket. Teknik och snabbhet är nyckelfaktorer för att bli bra i dagens tjejfotboll. Har du inte snabbheten så räcker du inte till för att nå yppersta elitnivå. Så är det bara.

Förde upp tre lag!
Dina främsta meriter?
– Cupguldet med Älvsjö, sedan har jag varit med om att föra upp Brage, Ornäs och Älvsjö till allsvenskan. Något jag är väldigt stolt över.
Bästa medspelaren du haft?
– Oj, det är många genom åren. Från Pia Sundhage och Camilla ”Kammen” Andersson till Malin Fuhrberg, innermittfältare i Ornäs.
På tal om något helt annat. Vad tror du om Sveriges chanser i EM-slutspelet?
– Tror inte på final. Fjärdeplatsen nu senast i Algarve Cup imponerar inte på mig. Tippar en tredje plats. Tyskland vinner finalen mot Norge med 2-0.
– Tycker också att landslaget spelar med för många långbollar till stackars ”Vickan” Svensson som får jobba halvt ihjäl sig på topp. Man måste fylla på med mer folk i offensiven.
Vad säger innermittfältaren Marie Arnberg om sin egen kvalitet som spelare. Vad är du bra och dålig på?
– Huvudspelet är bra. Sedan har jag för varje barn jag fött blivit allt smalare, annars brukar det ju bli tvärtom för de som föder barn, så närkampsspelet, den fysiska styrkan måste bli bättre.

Arbetande lag
Kan du beskriva Ornäs som lag?
– Vi är ett arbetande lag, fysiskt starkt lag som i år kommer att spela en mer offensiv och mer teknisk fotboll än tidigare.
Detta var storyn om Marie Arnberg, den unga dalkullan i Ornäs BK som inte har tid att bli gammal.

  PERFEKT - spel visade Ornäs upp hemma mot Eskilstuna United(seger 3-1). Hemma och hemma förresten, matchen spelades i Falun och alla tre OBK-målen gjorde av Petra Larsson. På bilden ser vi fr v i Ornäs Petra Larsson, Maria Arnberg (nr 8) och Karin Lissell (nr 21).
– Foto: Tommy Erlandsson.


Fakta om Marie Arnberg


MARIE – i mitten tillsammans med de nya duktiga amerikanska flickorna i Ornäs BK. Karen Sullivan t v och Kristy Peich. – Foto: Tommy Erlandsson.


Ditt fullständiga namn: Marie Elisabeth Arnberg Persson.
Född: 31 december 1961 i Borlänge.
Civilstånd: Gift med Hasse, barnen Hanna 14, Alex 11 och Michelle 2, samt bonusbarnen Andreas, 25 och Fredik, 20.
Yrke: Låg- och mellanstadielärare på Kvarnsvedens Skola i Borlänge.
Tidigare klubbar: IK Brage 1972-81, Älvsjö AIK 1989-92, Borlänge FK 1993-97, Ornäs BK igen 1998-00, Kvarnsvedens IK 2001-03, Ornäs BK 2004-.
Favoritspelare på dam- och herrsidan: Hanna Ljungberg/Victoria Svensson - Henke Larsson.
Sveriges tre bästa spelare på damsidan i rangordning: 1. Malin Moström,
2. Hanna Ljungberg, 3. Victoria Svensson.
Vilket lag vinner SM-guld 2005 på damsidan: Djurgården/Älvsjö.
Vilka personer har betytt mest i din karriär: Pappa Hans som en gång i tiden tränat mig i fotboll och varit jätteviktig på alla de sätt samt bröderna Christer och Göran.
Bästa tränaren du haft: Lennart ”Ljunkan” Ljungqvist.
Största glädjestund som spelare: A-landslagsdebuten.
Största besvikelse som spelare: Min svåra knäskada som gjorde att jag fick hålla upp med fotbollen i åtta år!
Favoritmat - dryck: Tacos - Folköl (lite mörkt).
Favoritmusikartist: Pink Floyd.
Favoritskådis: Sean Connery.
Favoritsportkommentator: Åke Strömmer och Lasse Granqvist, två suveräner i gebitet. Synd att Åke gått bort. Hans rapphet i sportreferaten var härligt att höra på.
FavoritTVprogram - serier: Nyheterna och Premier League-fotboll - ser aldrig på serier.
Största fritidsintresse förutom fotbollen: Fiske. Men den största tiden förutom jobbet och fotbollen ägnas givetvis åt familjen.